Skip to main content
Den beroendeframkallande podden om livets nödvändigheter.

En av de fantastiska personer som vi har äran att arbeta med i projekt Dos Gardenias är Ivan Matanovic, kreatör extraordinaire och en av ägarna av eminenta byrån Guts & Glory. Ivan även är minst sagt intresserad av vin och musik och därför är det han som svarar på fredagsfrågorna idag.

Hallo boss Ivan, vad bjuder du….

1. …dina svärföräldrar eller föräldrar på?
– Hmm… Instinktivt hade jag sagt Gammeldansk till svärisarna; svärfar är dansk och svärmor älskar Danmark. Tillsammans har de lärt mig att avguda denna kryddiga danska gudagåva. Mina föräldrar är nog mer åt Jägermeister-hållet. Något jag själv inte kan dricka. När vi träffas hela gänget brukar det landa i dansk pilsner eller divese bubblor. Varför inte någon sympatisk crémant de bourgogne? Till exempel den sjukt trevliga och extremt prisvärda Clotilde Davenne, eller Louis Bouillots Millésimé Brut, som jag upplever som en liiiiten smula friskare än Clotilde, men i praktiken är det nog snarare dött lopp mellan dem och dagsformen som avgör.

2. …din älskade?
– Ah. Det här skulle jag kunna skriva en avhandling på. Så många möjligheter. Så mycket gott. Det handlar helt och hållet om situation, syfte och mål. Men två säkra kort är bubblor och mallorkinskt rödvin.

På bubbelfronten hade jag troligen satsat på Krug Grande Cuvée. För hon förtjänar det bästa. Men hon tackar å andra sidan aldrig nej till ett glas Pierre Peters Cuvée de Réserve, som nog får räknas som vårt husbubbel. Vill jag ha nostalgiska stilpoäng, så bjuder jag henne på Pommery Brut Royal Rosé, som vi drack när vi förlovade oss för evigheter sen.

Efter ganska många år och besök på Mallorca – och ganska mycket laborerande bland öns viner – så har vi hittat ett gäng bra och säkra kort, som alltid förgyller vardagen. Ett av dem är AN/2, Anima Negras andravin. Varje gång vi häller upp ett glas, så är det lite som att tiden stannar upp en stund och världen under några sekunder befinner sig i balans. Inga konstigheter, inga utmaningar, inga hjärnceller eller smaklökar som behöver anstränga sig – bara harmoni och perfektion. Ett sånt bjuder jag henne gärna på, efter en tuff dag eller vecka på jobbet.

3. …din chef?
– Jag har ju ingen chef, men om jag hade haft någon – och hen hade varit vinintresserad – så hade jag ju så klart ansträngt mig lite extra och försökt märkvärdifiera så in i bomben… Allt för att smöra, så klart.

I bubbelväg hade jag nog gått bortom de upptrampade stigarna och försökt hitta något hen inte dricker vanligtivs och som man kan nörda loss om. Varför inte ett english sparkling från Nyetimber Blanc de Blancs? En smula ovanligt och fantastiskt gott! Eller kanske köra en överkurs och bjuda på Pet Nat? Möjligen Les Capriades Pet Sec Blanc, med sin friska livliga äppelfeeling? Eller varför inte nya sommarfavoriten Casa Belfi, en naturprosecco fylld av äpple och grape, som slinker ner sjukt lätt och rimligen underlättar lönesnacket som kommer att komma under kvällen…

Här tänker jag dessutom att Toscana kan vara en low hanging fruit, ifall vi ska köra lite rött också. Om det är en chef jag verkligen gillar, så hade jag nog gått all-in och korkat upp en Sassicaia eller en Ornellaia. Annars hade jag nöjt mig med en lill-Ornellaia, Le Serre Nuove. Kanske rentav ”bara” en entry level Le Volte. Lite sådär lagom utstuderat renommésnyltandes, men i en klart behagligare prisklass…

4. …dig själv?
– Skulle ju kunna säga exakt samma saker som till min älskade, här ovan; vi är rätt synkade där – men det vore ju för enkelt… Så vi får hitta på något annat.

Om jag får ett glas bubblor från antingen Deutz eller Pol Roger kommer jag nog aldrig att klaga. Och vill jag anstränga mig en smula extra, så väljer jag antingen en Blanc de Blancs från Deutz, eller ännu hellre, deras utomordentliga Cuvée Willam Deutz Millesimé. Jag ger mig själv pluspoäng om jag i Pol Rogers fall väljer deras Blanc de Blancs – för att inte tala om ifall jag steppar upp och går in på en Sir Winston Churchill; ren bubbelmagi på flaska.

Om det ska vara vitt i glaset, får det gärna vara en krispig, mineralig Riesling, gärna med en stänk petroleum. Varför inte en Pewsey Vale The Contours Riesling från Eden Valley, till exempel.

Väljer jag rött och inte vill konstra till det, så satsar jag troligast på en spanjor – troligast från Ribera del Duero (eller möjligen från Bierzo). Jag kommer i alla fall aldrig att hamna fel om jag bjuder mig själv på ett glas Aalto eller Mallelous från Emilio Moro – eller en Demencia från Bierzo. Fast en Numanthia från Toro är ju å andra sidan aldrig fel…

Vill jag skoja till det, så väljer jag troligen en sicilianare; till exempel den lite poppigare Susucaru från Frank Cornelissen, eller den maffiga eleganten Zisola Doppiozeta från Mazzei. Och vill jag steppa upp mitt röda game en notch, så blir det nog ett besök till Piemonte och en trevlig Barolo. Kanske en Arborina från Elio Altare?

5. …en drömgäst, vad bjuder du hen på och varför?
– Oj, den var tuff… so many hen, so little time… Jag är ju lite musiknörd, så jag hade troligen bjudit någon artist som berört mig mycket. David Bowie är ju dessvärre borta; han hade varit klart intressant att dela en flaska med. Men kanske skulle jag välja Brett Anderson från Suede i stället. Han har alltid känts som en kindred spirit till Mr Bowie – och verkar vara en intressant personlighet. Dessutom har hans musik berört mig väldigt mycket genom åren; inte minst under min studietid back in the days (”Dog Man Star”, anyone?). Detsamma kan nog sägas om Jarvis Cocker från Pulp, när jag tänker efter. Så han får vara stand-in, ifall Brett inte nappar – med samma motivering.

Vad skulle vi dricka då? Hmm. Det får ju inte bli något för svårt och märkvärdigt, som tar över hela diskussionen. Vi har ju viktigare saker att prata om, gu’bevars… Å andra sidan får det ju inte bli något för vardagligt och trivialt; Brett var ju åtminstone tidigare i karriären själva sinnebilden av rock’n roll, dekadens och hedonism. Så det duger ju inte med vilket vino tinto som helst här inte.

Fuck it. Det får bli Louis Roederers Cristal. Det kanske inte är så jävla mycket rock’n roll. Men dekadent och hedonistiskt är det så att det räcker och blir över… Sjukt gott, dessutom. Och sen skålar och skrålar vi: Soooo young… Soooo gone… Let’s chase the dragon! Aaaah…

Tackar bäste Bossen och trevlig helg!