Amalias fredagsfrågor: Michel Jamais
Om du intresserat dig för vin under de senaste 30 åren kan du inte ha missat monsieur Jamais. Han har utbildat och bildat flera generationer svenska vinaficionados, inte minst i den ädla konsten att matcha vin med mat.
Därför är vi extra stolta över att just han svarar på fredagsfrågorna!
Hallo maestro Michel, vilken dryck bjuder du…
Vilken dryck bjuder du…
1. …dina svärföräldrar eller föräldrar på?
– Det blir inte så mycket av den varan, vi ses inte så ofta i middagssammanhang. Men ska jag bjuda på svärmor och svärfar på något blir det förmodligen vin i alla fall, men inget skrytigt för det tror jag inte är det som bäst går hem. Svärmor Ann gillar chardonnayviner av lite smakrikare slag så någon bra amerikan skulle nog sitta bäst. Svärfar Rune gillar också vin, men jag skulle nog hellre bjuda på några goda craft beer, det gillar han, och någon riktigt bra japansk maltwhisky.
2. …din älskade?
– Helene är nästan precis lika bred i sin vinsmak som jag är och nästan precis lika nyfiken. Eftersom hon är precis allt annat än pretentiös kan jag faktiskt bjuda på nästan vad som helst, så länge det är trevligt, intressant och gott. Därför dricker vi alla möjliga typer av viner i alla möjliga prisklasser hemma. Om jag enbart lyssnar till hennes smak, kommer det bli något från Kalifornien (eller andra områden i USA), oavsett det är Chardonnay, Pinot Noir eller Cabernet Sauvignon, eller sköna viner från Rhônedalen och då främst vita viner från både södra och norra Rhône.
Då jag själv tycker det är allra mest personligt att bjuda någon på viner som är kopplade till minnen eller relationer, skulle jag helst bjuda Helene på viner från några av hennes favoritegendomar som vi har besökt tillsammans. Den listan toppas av Continuum Estate, Colgin Cellars, Shafer Vineyards, Bond och Harlan Estate i Napa Valley, av Ramey Cellars och Littorai i Sonoma County, av Brewer-Clifton i Santa Rita Hills och såklart Sine Qua Non i Ventura County. Och såklart också en del toppfirmor i Champagne, Chablis och Bourgogne som vi har besökt tillsammans. Men som sagt … Helene blir väldigt glad och nöjd med andra viner också.
3. …din chef?
– Det var så länge sedan jag hade en chef, typ 23 år sedan eller något i den stilen, så det blir inte mycket till att bjuda chefen på dryck. Och den chef jag hade senast skulle jag inte bjuda på kaffe med sump ens. Men hade jag en väldigt bra chef hade jag nog bjudit chefen till en skön cocktailbar av riktigt bra snitt och gått igenom drinklistan ordentligt. Ju fler sorters klassiska och innovativa drinkar desto bättre. Jag tycker att det är på tok för stort fokus på gindrinkar och gin & tonic när spritvärlden är så otroligt mycket mer magisk än så. Och det får gärna vara nytänkande drinkar där någon sprit eller råvara dyker upp som jokern i leken. Dessutom uppskattar jag kombinationen av goda cocktails och god mat. Sprit är verkligen kul.
4. …dig själv?
– Jag har en väldigt bred dryckeslista och gillar mångfald eftersom jag fortfarande är nyfiken efter över 30 år i dryckessvängen. Men visst finns det favoriter. När jag öppnar något riktigt gott men lite mer elegant till mig själv är det oftast vit eller röd bourgogne alternativt en fantastiskt bra Chardonnay eller Pinot Noir från Kalifornien eller Pinot Noir från Oregon. Ett par bra kaliforniska producenter jag gärna väljer är Williams Selyem, Littorai, Walter Hansel, Ramey Wine Cellars, Raen, Sandhi, Brewer-Clifton och Hartford Family Vineyards. Från Oregon blir det Walter Scott, Kelley Fox, Bergström Wines, Ken Wright Cellars och Evening Land Vineyards.
Vill jag något lite mer seriöst djupt vitt kommer vinet från Rhône, ska det vara rött blir det antingen norra Rhône (E Guigal, M Chapoutier, Domaine Jamet, Marc Sorrel, Thierry Allemand och Marcel Juge) eller något läckert spanskt från antingen Katalonien, Rioja (Bodegas Marqués de Vargas, Contino, Artadi, Bodegas Bhilar, Rémirez de Ganuza och Bodegas Contador) eller Castilla y Léon. Men jag är vidöppen för allt som jag finner vara spännande för stunden, oavsett vilken druvsort eller vinområde det rör sig om.
Blir jag sugen på öl är det nästan alltid belgisk lambic eller ännu hellre klassiskt syrlig kriek som gäller. Men när jag är i USA och jobbar, vilket jag är rätt ofta, blir det något riktigt god amerikansk craft beer oavsett typ, men hellre elegant än ”all in”. Jag dricker nästan enbart lokalt när jag är ute och reser.
Och ska jag dricka sprit blir det antingen riktigt bra cognac (AE Dor, Pierre Ferrand och Tesseron) eller japansk whisky (Yamazaki) och såklart gul och grön Chartreuse med ålder.
5. …en drömgäst, vad bjuder du hen på och varför?
– Såklart finns det väldigt många personer jag skulle vilja äta middag med för samtalets skull. Drömgästen vore Dalai Lama, men mig veterligen dricker han inte alkohol, så då fick det bli te eller något. Skulle jag bjuda den andra drömgästen på middag (Donald Trump, för att försöka förstå vad för stök som rör sig under den gula kalufsen) skulle jag inte våga bjuda på alkohol – risken är gigantisk att jag i stridens hetta, och uppeldad av det vin jag själv får i mig, klipper till honom. Det tror jag inte hade varit så gynnsamt för mig. Och visst vore det spännande att bjuda både favoriterna Leif GW Persson eller Lady Gaga på middag, men jag siktar nog mot en mycket mer ouppnåelig gäst än så.
Fick jag helt fritt i fantasin bjuda en person på långlunch eller långmiddag, skulle jag rent fysiskt vilja gå tillbaka till mitten av 1960-talet och bjuda Robert Mondavi på middag. Jag skulle vilja höra hans visioner innan han ens själv hade formulerat dem tydligt, jag skulle vilja upptäcka vad han såg för möjligheter i Kalifornien och nya världens vinländer långt innan det facit vi har idag hade utkristalliserats.
Och allra mest skulle jag vilja bjuda honom på de magnifika viner som hans son Tim och hans barn idag gör på familjens egendom Continuum, en egendom som Robert bara som hastigast fick se innan han somnade in 16 maj 2008. Jag hade så gärna velat bjuda honom på vinerna från Continuum och höra hur rörd och stolt han måste ha blivit över den enastående kvaliteten som han lärde sin familj och Napa Valley var möjlig att uppnå – 40 år innan den första årgången på Continuum ens var gjord. Tänk ändå om det fanns en tidsmaskin.
Tackar maestro Jamais, skål och trevlig helg!