Tre blå druvor och en mörk hemlighet

Denna artikel innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Vi fortsätter genom druvdjungeln och bekantar oss med fler druvor än de vanligaste. Bland dagens druvor finns en riktigt obskyr, med rötter som är allt annat än politiskt korrekta. Vem sade att vinvärlden, i likhet med så många andra, inte har mörka hemligheter?

Först ut är lambrusco. När man säger lambrusco är det många som genast tänker på de snudd på kväljande söta, lätt mousserande vinerna med samma namn. Som tur är, är druvan lambrusco så mycket mer än det. Egentligen är det ett samlingsnamn för så många som 15 olika druvsorter, av vilka de bästa anses vara grasparossa, salamino och sorbara.

I sin hemregion Emilia-Romagna har lambrusco traditionellt varit ett rött, torrt vardagsvin, fruktigt med jordgubbstoner och aningen bitter i eftersmaken. Tills USA fick upp ögonen för den söta, lätt mousserande röda varianten på 70-talet och bidrog till att vinstilens popularitet ökade för att sedan avta helt.

Igår lanserades Radice, nr 93010, 159 kr/750 ml, en pärlande läckerhet med toner av mogen stenfrukt, smultron och blodgrapefrukt. Den är så långt från söt lambrusco man kan komma, detta är elegant och sofistikerat. Inte så konstigt, då just lambrusco di Sorbara anses vara en av de, om inte den mest högkvalitativa varianten. Den är från byn med samma namn och appellationen DOC Lambrusco di Sorbara kräver att vinet är gjort på sorbara- och salaminodruvor. 

Vi tar oss från Emilia-Romagna till Piemonte och barbera d’Asti. Barbera är regionens andra mest odlade druva som hamnat i oförtjänt skugga efter, här i Sverige supertrendiga, nebbiolo. Dess ursprung är i Monferrato, där den odlats sedan 1200-talet, men den återfinns i hela Italien samt delar av Nya Världen tack vare italienska utvandrare. DNA-analyser har visat att den kan vara besläktad med mourvèdre.

Druvan kännetecknas av ystra, mörka frukter, bär och blommor, tänk att du äter våffla med drottningsylt en sommarkväll som doftar av syrén och viol. Barbera har rejäl syrlighet och knappt märkbara tanniner. Just avsaknaden av tanninerna har lett till att många ekar sina barberaviner på nya franska ekfat, något som rätt gjort ger vinet mer djup och förstärker de kryddiga tonerna i druvan.

Viner gjorda på Barbera är färdiga att drickas och bör inte lagras trots sin höga syrlighet. I boken ”Italy’s native wine grape terroirs” rekommenderar författaren Ian d’Agata att viner på druvan bör konsumeras inom fyra år från skörd.

Mitt vintips på denna (i mitt tycke) fullkomligt ljuvliga druva, är Barbera d’Asti Gustin, nr 95503, 198 kr/750 ml. Det är en superiore, vilket innebär att vinet består av minst 90 % barbera samt lagras minst 6 månader på ekfat och totalt 12 månader, innan det släpps. Barbera d’Asti anses vara den av barberavarianterna som har mer elegans och finess, vilket vinet är ett ypperligt exempel på. Doften är förförisk, med toner av lila blomster i full blom, mogna, saftiga mörka bär och vaniljstång. Smaken har också de tonerna, och i eftersmaken kan man ana rosmarin och timjan.

Från Italien tar vi oss till Österrike och landets mest odlade blå druva, som har ett mindre smickrande förflutet: zweigelt.

Bründlmayer Zweigelt Rose, nr 96081, 129 kr/750 ml, är gjord på just zweigelt. Den är läcker och krispigt elegant, som välgjorda österrikiska roséviner brukar vara. Toner av friska hallon, röda vinbär och citrus skapar fin harmoni som passar perfekt till lätta sommarrätter.

Vad har då denna druva för mörkt förflutet? Den skapades 1922 som rotburger av Dr Fritz Zweigelt, genetiker på vinhögskolan i Klosterneuburg då han korsade druvorna blaufränkisch och st laurent för att få fram en druva med smak och fyllighet. Dr Zweigelt skapade också varianterna blauburger (korsning av blaufränkisch och blauer portuguieser) och goldburger (korsning av welschriesling och orangetraube).

Det faktum att zweigelt skapades av en genetiker i Österrike under mellankrigstiden kom dock att ge upphov till en hel del rykten i modern tid….I boken ”Godforsaken grapes”, går författaren Jason Wilson till botten med druvans ursprung eftersom han vill veta om de nazirykten han hört är sanna.

Hans farhågor besannas då det visar sig att den gode doktor Zweigelt hade mindre trevliga sympatier och gick med i nazistpartiet redan 1933. Efter att Hitler annekterat Österrike 1938 tillträdde Dr Zweigelt som rektor på vinhögskolan. Han dog 1964 men det skulle dröja 11 år innan druvan rotburger fick hans namn. Märkligt kan tyckas, men som Jason Wilson skriver: ”på den tiden var österrikarna övertygade om att de varit nazisternas första offer och det skulle ta åratal innan landet gjorde upp med sitt eget naziarv”.

Wilson diskuterar detta med en av de vinmakare som är villiga att prata om det (druvans namn är fortfarande är ett känsligt ämne i österrikiska vinkretsar) och som anser att det absolut var ett misstag att döpa om druvan från rotburger till zweigelt. Vinmakaren påminner dock om vikten av att inte sopa bort obekväma historiska spår, utan minnas det som hänt.

Druvans historia, eller snarare skapare, har onekligen en sörjig bakgrund, men lyckligtvis har druvan förvaltats så pass väl att vi idag kan njuta av finfina viner på den. Fullt medvetna om Dr Zweigelt osmakliga sympatier låter vi det dock inte gå ut över de ljuvliga viner hans druva kan resultera i.